kekkene

Kom till kontoret vid klockan 9 för morgonsamlingsmöte. Redan där förvånades jag över att dem  nästa skällde ut en tjej för att hon inte hade fått något sålt under gårdagen, inför alla! Där satt jag spänd, nybörjare och kissnödig. De var nästan så att jag började läcka så nervös som jag var. Redan där kändes det helt fel.

När vi var uppdelade i våra "team" så åkte vi (sex ungdomar) iväg i en bussbil till en annan stad, till ett varuhus där vi skulle sälja. Först åkte vi åt helt fel håll. En timme till och med. Så de var bara till att vända! Efter 2,5 timme var vi framme och jag + två andra hoppade av medan de andra körde vidare till sin destination. Väl där och berädda att börja sälja fick jag mig en stor boxningshandske i magen. Detta kändes helt fel!

Jag kan inte vara som en våldtäckt, ett övergrepp på människor som inte vill prata. Som inte vill byta. Som bara gillar sitt läge och trivs med sin tillvaro. Det kändes som att man förnedrade- och nästan spottade människor i ansiktet. Fy och blä, det har jag inte hjärta till. Inte nog med detta så förstod varken jag och kunderna oss på varandra. De fattade inte sig på min svenska och jag förstod inte ett skvatt av deras glappiga norska. Inte ens jag medarbetare(två norska killar) förstod varann. Ibland fick vi översätta på engelska för att förklara vad man menade. Hallå liksom?

Panikslagna och nästa gråtfärdiga jag tog tid för ett samtal till storasyster som skulle bli dagens stöd och dagens dyraste telefonsamtal. Tack, du är mitt stöttepelare!

I varje fall så betämde jag mig för att ringa till chefen och säga som det var. Egentligen hade jag velat ta det personligt öga mot öga. Men han skulle inte finnas tillgänglig när vi kom tillbaka. Hans respons fick mig inte att avsluta samtalet med ett leende! Inte sa han något elakt, men sjutton vad han blev besviken.

Vi stod och sålde (kände pain i hela magen) från klockan 12.30-18.30. Jag var hemma i lägenheten runt 20.30 och var lagom mörbultad. Har inte sovit såhär djupt någon natt sedan vi kom hit. På så vis var detta en positiv sak.



Idag kom jag till kontoret för att skriva på papper hos "chefen". Vi kom överens om en tid men när jag kom dit var han ute på sälj, hallå? Så seriöst tog han mig. Receptionisten tog sig ett ostört samtal med honom och kom tillabaka. "Du Annica, kom med mig så kan du och jag prata lite" sa receptionisten. "Okej?" tänkte jag.

Hon ställde lite frågor om gårdagen och jag svarade väldigt ärligt hur jag kände. Hon försökte få mig till att bli en dörrförsäljare istället med 10.000 garanterade pengar i månaden OM jag fick ihop minst 20 sälj i månaden + provision. Inte en chans! Sedan kom hon med förslag att sitta på kvällar (inringd deltidsjobb) och kontakta folk som har bytt till ett nytt elbolag för att fråga efter deras nuvarande brukade kWh och "bara" skriva in det i datorn. Nej, nej och nej tack!

Så efter att ha fått sitta kvar där i en halvtimme fick jag äntligen skriva ut mig. Innan jag gick sa hon att om de skulle vara att de krisar för mig längre fram och behöver jobb så kunde jag bara slå en singnal till henne. Hallå? Vad tar det åt kvinnan? Jag har precis varit den jobbigaste, krångligaste och mest kortvarande medarbetaren de troligtvis har haft. Men nu är det över och jag står nu som en nybliven arbetssökande igen. Jippi!