kekkene

Då var det onsdag och endast 2 nätter kvar tills jag tar min student. Jag har liksom inte riktigt fattat att det är min tur nu. Det är ingen mindre än jag som ska jubla för frihet. En frihet som jag inte ännu känner till eller har testat på. Tanken om att detta inte är ett sommarlov utan ett skolslut ger mig en känsla av panik, ångest, hjälplöshet och stumhet.

Jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Även om jag har planer till hösten så känns dem inte verkliga. Det känns som att livet har sitt bekväma slut här och att alla beslut man fattar efter studenten kommer förstöra bl. a. allt man har här hemma.

Frågan är:
Har jag något här hemma som är ovärt att lämna? Eller är en flytt till Norge värt varje minut?  
Är det klokare att plugga vidare och få karriär när man ändå har suget i magen eller kommer jag ångra varje dag att jag inte var modig nog att prova på någonting nytt?

Usch, jag är helt enkelt för hemmakär och bär på en själ belastad av rädsla och ångest.
Det kommer säkert kännas mer värt att åka iväg tillhösten senare till sommaren, då man inser att alla flyr till sina drömmar eller planer.

Alltså, om TVÅ NÄTTER är jag student/vuxen/fullmaktsansvarig och ansvarar för grenarna som ska leda mig in i ett framtida liv.

Du kan tolka mig mesig, för det är precis så jag känner mig just precis nu.